Nu finns det tid och ork
Jag började ju så gladeligen blogga för ett tag sedan men så slutade jag lika fort igen. Kände bara att orken inte fanns. Jobba hela långa dagar, trött utav de lilla monstret ;) som tar lite energi och så allt annat runt omkring.
Men nu är jag beordrad sängläge tills Bäbis behagar titta ut då jag fått Havandeskapsförgiftning light. De blir långa sex veckor så tid lär ju finnas till att sätta några ord på pränt men om de blir så intressant de kan jag inte lova. För ligga på sofflocket är ju inte de vildaste av äventyr direkt.
Havandeskapsförgiftning light heter de väl inte direkt men jag ligger på gränsen så det är därför jag får vara hemma och vila istället för att vara inlagd och bara de är ju som att ha vunnit på lotto.
Vi var i Vänersborg i fredags och hämtade vår nya bil (äntligen, den är så fin och vi är så sjukt nöjda) sen stannade vi till hos Far i Trollis för lite middag. Jag kände mig lite uschlig, precis som när man är på G och bli riktigt förskyld. Hade lite ögonflimmer, va trött och illamående och senare på kvällen när vi åkte hem domnade min ena arm bort. Så på lördagen slog jag en signal in till sjukan och de ville att vi skulle komma in och in åkte vi. De tog en massa prover, gjorde en kurva på Bäbis (nu för tiden kallad monstret) och en tillväxtkontroll. De hittade protein och blod i urin och så hade jag högt blodtryck och väldig svullnad i händer och fötter, så de blev till att läggas in på BB. Pär åkte hem och packade lite saker mednans jag bytte Förlossningen mot BB. Jag frågade den BM som skrev in mig om hon trodde jag kunde få åka hem imorgon, hon sa " Räkna inte med det vännen, när man blir inlagd för en sån här sak får man stanna till bebisen har kommit, om de blir nästa vecka eller i v 37 kan man inte säga än"
Jag satte mig i min säng och lipade, de här va ju inte direkt vad jag hade tänkt mig. De är ju en massa grejer hemma som vi skulle fixa med innan de va dags. Och alla mysiga kväller som vi har, de sista någonsin innan Bäbis kommer, då man bara sitter uppe och pratar, då man bara är två... blev jag snuvad på dem nu?! Kanske verkar konstigt att fokus hamnade på detta och inte på att Bäbis skulle ha de bra i magen men de va vad jag tänkte på. De har ju varit så mycket med den här graviditeten, jag kan ärligt säga att jag inte har tyckt de har varit speciellt roligt eller mysigt att vara gravid, mest till besvär faktiskt, de har ju inget med den lill* att göra men jag tycker de har varit jobbigt. Först illamåendet i tre månader, sen migrän av och till utan chans till lindring i ca 3 månader, graviddiabetsen under hela tiden, foglossningen som gör att jag inte kan sova och inte ens ta på mig byxorna själv och nu de här; havandeskapsförgiftning vilket innebär sängläge tills Monstret kommer. Det är därför jag döpt om Bäbis till Monstret, för det är nog va de blir ett litet busmonster som ska testa sin mamma till de yttersta redan från början =0)
Pär kom tillbaka till sjukhuset och hade med sig lite frukt och några tidnigar, även han trodde att jag bara skulle stanna över natten. Där satt jag, tokledsen och berättade att jag antagligen skulle få stanna i 3-5 veckor, snacka om chock. Vi satt i mitt lilla hörn av rummet (en sal för fyra) pratade lite och spelade YATZY, jag vann som vanligt =0) Pär åkte hem vid halv tio och sen va de bara att försöka sova i en 80 säng med prassligt kisskydd på madrassen. 5 veckor här och jag dör, tänkte jag. Vid halv sex va det tags att ta trycket och kissa i muggen. Klockan åtta trycket igen och blodprov och sockervärdet, många stick blev de. Eftersom jag är så härligt svullen så är de rätt svårt att hitta något att sticka i, så de bjöds på några extra stick också. Sen blev de frukost och en dusch, Pär kom vid halv elva och så doktorn. Hon sa att trycket fortfarande va högt men att proverna va fina, så om jag ville kunde jag få åka hem och vila istället. Om jag ville, få vara hemma hos Pär och Hugo, sova i sin egen säng, slippa dela toa, bestämma va man ska se på tv. Jag ska ligga såå stilla, bara jag får va hemma.
Så nu är jag här, hemma. Visserligen bunden till sängen eller soffan, men hemma. Vi får åka till sjukan och göra lite tätare kontroller men jag får ändå vara hemma och de betyder så mycket. Så monstret och jag vilar, kollar facebook hundra gånger om dagen, ser dåliga amerikanska serier på tv, läser högt ur barnböckerna och telefontrackasserar alla vi känner men vi gör de HEMMA.
Men nu är jag beordrad sängläge tills Bäbis behagar titta ut då jag fått Havandeskapsförgiftning light. De blir långa sex veckor så tid lär ju finnas till att sätta några ord på pränt men om de blir så intressant de kan jag inte lova. För ligga på sofflocket är ju inte de vildaste av äventyr direkt.
Havandeskapsförgiftning light heter de väl inte direkt men jag ligger på gränsen så det är därför jag får vara hemma och vila istället för att vara inlagd och bara de är ju som att ha vunnit på lotto.
Vi var i Vänersborg i fredags och hämtade vår nya bil (äntligen, den är så fin och vi är så sjukt nöjda) sen stannade vi till hos Far i Trollis för lite middag. Jag kände mig lite uschlig, precis som när man är på G och bli riktigt förskyld. Hade lite ögonflimmer, va trött och illamående och senare på kvällen när vi åkte hem domnade min ena arm bort. Så på lördagen slog jag en signal in till sjukan och de ville att vi skulle komma in och in åkte vi. De tog en massa prover, gjorde en kurva på Bäbis (nu för tiden kallad monstret) och en tillväxtkontroll. De hittade protein och blod i urin och så hade jag högt blodtryck och väldig svullnad i händer och fötter, så de blev till att läggas in på BB. Pär åkte hem och packade lite saker mednans jag bytte Förlossningen mot BB. Jag frågade den BM som skrev in mig om hon trodde jag kunde få åka hem imorgon, hon sa " Räkna inte med det vännen, när man blir inlagd för en sån här sak får man stanna till bebisen har kommit, om de blir nästa vecka eller i v 37 kan man inte säga än"
Jag satte mig i min säng och lipade, de här va ju inte direkt vad jag hade tänkt mig. De är ju en massa grejer hemma som vi skulle fixa med innan de va dags. Och alla mysiga kväller som vi har, de sista någonsin innan Bäbis kommer, då man bara sitter uppe och pratar, då man bara är två... blev jag snuvad på dem nu?! Kanske verkar konstigt att fokus hamnade på detta och inte på att Bäbis skulle ha de bra i magen men de va vad jag tänkte på. De har ju varit så mycket med den här graviditeten, jag kan ärligt säga att jag inte har tyckt de har varit speciellt roligt eller mysigt att vara gravid, mest till besvär faktiskt, de har ju inget med den lill* att göra men jag tycker de har varit jobbigt. Först illamåendet i tre månader, sen migrän av och till utan chans till lindring i ca 3 månader, graviddiabetsen under hela tiden, foglossningen som gör att jag inte kan sova och inte ens ta på mig byxorna själv och nu de här; havandeskapsförgiftning vilket innebär sängläge tills Monstret kommer. Det är därför jag döpt om Bäbis till Monstret, för det är nog va de blir ett litet busmonster som ska testa sin mamma till de yttersta redan från början =0)
Pär kom tillbaka till sjukhuset och hade med sig lite frukt och några tidnigar, även han trodde att jag bara skulle stanna över natten. Där satt jag, tokledsen och berättade att jag antagligen skulle få stanna i 3-5 veckor, snacka om chock. Vi satt i mitt lilla hörn av rummet (en sal för fyra) pratade lite och spelade YATZY, jag vann som vanligt =0) Pär åkte hem vid halv tio och sen va de bara att försöka sova i en 80 säng med prassligt kisskydd på madrassen. 5 veckor här och jag dör, tänkte jag. Vid halv sex va det tags att ta trycket och kissa i muggen. Klockan åtta trycket igen och blodprov och sockervärdet, många stick blev de. Eftersom jag är så härligt svullen så är de rätt svårt att hitta något att sticka i, så de bjöds på några extra stick också. Sen blev de frukost och en dusch, Pär kom vid halv elva och så doktorn. Hon sa att trycket fortfarande va högt men att proverna va fina, så om jag ville kunde jag få åka hem och vila istället. Om jag ville, få vara hemma hos Pär och Hugo, sova i sin egen säng, slippa dela toa, bestämma va man ska se på tv. Jag ska ligga såå stilla, bara jag får va hemma.
Så nu är jag här, hemma. Visserligen bunden till sängen eller soffan, men hemma. Vi får åka till sjukan och göra lite tätare kontroller men jag får ändå vara hemma och de betyder så mycket. Så monstret och jag vilar, kollar facebook hundra gånger om dagen, ser dåliga amerikanska serier på tv, läser högt ur barnböckerna och telefontrackasserar alla vi känner men vi gör de HEMMA.
Kommentarer
Trackback
