Lillstrumpa goes bananas

Tur att det inte är alla dagar man börjar vid åtta och är hemma vid halv nio, visserligen har jag inte jobbat till halv nio men var tvungen att göra lite fix efter jobbet så kom inte hem förens vid halv nio. Det blev en köpesallad från Alcamo ikväll, Alcamo blev ju rikskändisar innan påsk då cirka 600 personer blivit matförgiftade då de käkat där... De kom dock fram till att de inte va maten de va fel på, skönt för oss.

Imorse tog jag mig en shot med "Chan Jang" och en "Jing San" eller hur de nu stavas, den ena ska var bra mot förkylning och den andra ska motverka trötthet. Vet inte om de funkar de är nog för tidigt att säga, men de va lätt de äckligaste jag smakat. Fy tusan, de smakade som någon blandnig av gammeldansk med billig utspädd lakritsshots med en uns illamående... Ja, riktigt äckligt, så pigg eller ej, de blir inte många mer superkurer för mig.

Hugo och Siri har ju lite dagsiproblem. Det är ju så att Hugo är lite av den bordusa, hårdhänta varianten som ibland biter andra hundar. Det har hittills funkat jättebra på dagis. Sen för cirka fem veckor sedan bet Hugo Harlad, som lyckligtvis inte kom till skada, helt utan anledning. Hugo bara flög på han, jag tror Harald gick runt och kaxade sig, så där som papillion gör ;) Näevars, detta innebar att Hugo fick vara för sig själv i en box på dagis, Siri fick göra honom sällskap då de är riskfritt att ha dem ihop. Detta skulle bara vara för stunden, att ha dem separat, för att sen på nytt skola in dem i flocken. Nu visar de sig att de varit mycket att göra på dagis, de som äger stället har fått barn och nu är det bara vikarier där. Så Hugo och Siri sitter i sin box hela dagarna och hör de andra vovvarna leka tillsammans utanför. När de andra vovvarna får gå ut i rastgården får HUSi inte vara med, de får gå en sväng i koppel i rastgården och sedan gå in igen. Detta har resulterat i att de blivit dåligt aktiverade och är rastlösa och stirriga när vi hämtar dem. Hugo har blivit ännu mer avig mot andra hundar då han hålls helt isolerad och Siri har börjat apa efter Hugo, då hon tror att de är så man ska göra när man träffar andra hundar. Känns så tråkigt att veta att de sitter instängda i en skrubb hela dagarna och att vi betalar 3000:- i månaden för detta. Vi har pratat med dem om detta på dagis och de håller med om att det inte ska vara så. De har lovat att ta tag i detta så fort som möjligt... Men när vovvarna har kommit att betyda så sjukligt mycket för en vill man ju ha förändring på en gång, vill att de ska tycka de är roligt på dagis. Siri vägrar nästan att hoppa ur bilen när vi parkerat utanför dagis, ibland får jag bära in henne. Så de tynger mig lite. Vi har börjat fundera på en annan lösning, tänk om man kunde spara in lite av de 3000 kr i månaden, de skulle innebära en ny bil eller något annat kul...

Vi har pratat om att åka och hälsa på min gamla goa vän Elin över 1:a maj helgen, hon är visserligen höggravid men hon kanske orkar med oss en stund ändå ;) Vi har ju kännt varandra sen vi var små, skulle vara underbart roligt, vissa vänner har man för livet. Men nu när man bor en bit ifrån varandr blir det inte att man ses så mycket, de är några år sedan sist.
Så nu har jag börjat bli lite nervös.Det har ju hänt en hel del med mig de senaste åren. I och med att jag blev sjuk första gången äter jag ju en av alla oändliga sorters lyckopiller, detta i kombination med allt annat har resulterat i en enorm Cicci på nästan hundra kilo. Inget jag är stolt över men heller inget jag skyller på någon annan, jag har ju tuggat varenda tugga själv. Men det är det här som är det svåraste att möta människor från förr, som har träffat en och vet hur man en gång var...
Jag är ju fortfarande jag men med en helt annan syn på livet. Nu för tiden en människa som vill leva, till att börja med. Det är först nu, efter tre år som jag tycker att det är okej att vakna på morgonen, vissa mornar är det till och med roligt att gå upp, kan inte minnas när jag tyckte det senast. Det är från och med det nya året som jag kan åka själv till Ica Maxi utan att få panikångest av allt folk, jag gör det inte gärna men jag KAN och det är viktigt. Jag har ett jobb, som betyder allt, kanske inte med världens bästa lön, men med världens bästa arbetskamrater. Jag har två hundar som är som två små levande lyckopiller, jag kanske inte tränar dem så mycket som jag borde och är kanske inte så konsekvent som man ska va, men de får mig att orka, orka så mycket mer. Och Hugo är en av de bästa på att slicka tårar... Siri slickas mest hela tiden, så fort hon får chansen ;) Och så har jag Pär, denna fantasiska människa som vet presis vad han ska göra utan att egentligen veta om det. Han bara finns, han bara är. Han torkar tårar och håller om och älskar mig mer och mer ju mer jag gråter. Han tycker aldrig att det är jobbigt utan säger bara att allt löser sig och de gör det, när vi gör lite mer på Pärs vis.

Kommer fortfarande ihåg det, skulle bara vila lite innan, sen kom en annan sak emellan och en till det hela sköts på framtiden och här är jag nu idag, livs levande. Visserligen på tok för tjock,en liten tjockis, men de har liksom inte varit prio ett, utan mer att överleva, att börja vilja leva...

Så nu har kampen börjat, kampen mot kilona, har signat upp mig på gymmet och köpt mig ett träningskort, nya träningsbyxor och ett snorgrönt linne från Nike. Imorgon klockan åtta ska jag träffa en persolig tränare för en liten kickstart och nästa vecka börjar träningen, tänkte köra igång i tisdags men snoret kom ivägen.

Så snart hoppas jag att folk kommer att se mig som jag är, för den jag är som jag vill vara och inte tjockis Cicci. Nu har jag skrivit på tok för mycket och ska krypa i säng, så jag är pigg i morgon utan att behöva shotta "Smaka Skit Sang"



Nån gång, kanske... man blir som man en gång var